Description
The self-titled, sole full-length album by the Swedish pop-rock band Badmintons was released on the Swedish gospel label Cantio Records in May 1984. The album was recorded during February and March 1984 by Conny Ebegård, H Lindström, and Håkan Wälgård at KMH Studios, Electra Studio, OAL Studio, and Europa Film in Stockholm, Sweden; with Per Lindvall producing. (Lindvall was a young but already well known Swedish session drummer who actually started his career playing on the final two studio albums by ABBA.) Mixed by Ronny Lahti and Lindvall at Soundtrade Studios in Stockholm. All songs written by the band’s lead singer Tomas Enochsson.
Badmintons features Tomas Enochsson on lead vocals and guitar, Mikael Lindvall on guitar, Urban Carlsson on keyboards, Loffe Sturesson on saxophone, and a rhythm section consisting of Sven Lindvall on bass and Mats Marklund on drums. Bassist Sven Lindvall and drummer Mats Marklund also played on Vatten’s blues rock album Vattendrag released the same year. (Trivia: Per Lindvall, the album’s producer, actually is an older brother of the Lindvall brothers, band members Mikael and Sven. Per and Sven Lindvall later would become the rhythm section for the Norwegian synthpop band a-ha, both in studio and on tour.)
En “familjeproduktion”: kände trumslagaren Per Lindvall har producerat och hans bröder Mikael och Sven finns med på gitarr och bas. Badmintons gör pop med 60-talets topplistegiganter som förebilder och visar prov på en häpnandsväckande mångsidighet inom ramarna. Men lite hattigt blir det och bäst är gruppen när låtskrivaren Tomas Enochsson plockar fram slingor som förenar klassisk pop med gammalt hederligt Kaliforniskt vemod. En ovanligt fräsch kristen platta dock, med lekfullhet i arrangemangen och en intellektuell spänst i texterna som de kristna bolagen inte brukar bjuda i övermåttan på. [Berthil Åkerlund, Expressen, 1984]
> Spotify (https://open.spotify.com/album/6mjp1dKxbHgnpEZn48caeQ)
LP tracklist:
Side One
A1. “Happy Guy” – 3:00
A2. “Tiderna måste förändras” – 3:25
A3. “Samfundsboogie” – 3:57
A4. “Om igen, om igen” – 3:14
A5. “Rockabilly Time” – 1:46
A6. “Bossanova” – 4:12
Side Two
B1. “Skriv på mitt hjärta” – 3:10
B2. “Am Israel Chai” – 3:27
B3. “Syndafloden” – 3:46
B4. “Inga drömmar kvar” – 2:50
B5. “Nock ‘N’ Roll” – 3:05
B6. “Stanna hos mig” – 3:50
Note: “Happy Guy” was released as a 7-inch vinyl single by Cantio Records in 1984 (b/w “Skriv på mitt hjärta”, both were album tracks). The band did also release a two-sided 7-inch vinyl single on Cantio Records in 1983 featuring two non-album tracks, “Den första kärleken” and “Kalla stjärnor”. https://itunes.apple.com/ca/album/badmintons-single/id1010768114
Cantio Records Promo Poster, 1985. “BADMINTONS: Sveriges svängigaste gäng? Lyssna och döm själv. Kvar står det faktum att BADMINTONS debutalbum knockat både lyssnare och recensenter med sina starka låtar och djärva texter.”
BONUS TRACKS: The Lost Tapes (The band’s very first recordings from early ’80s)
BONUS TRACKS: The Strawberry Sessions, 2011
ENOK – “Am Israel Chai #2” (2024)
Behöver kyrkorna ungdomskulturen? Ja naturligvis – lika mycket som de politiska partierna behöver ungdomsförbunden. En opposition inom de egna leden är nödvändig för att hålla verksamheten levande och alert. Nya idéer prövas mot gamla.
Men lyssnar kyrkorna på sina ungdomar? Är det inte så at att församlingarna ofta stänger in ungdomarna i “ungdomsvåningen” och hoppas att de skal hålla sig där, med sin musik och sitt “hålligång”. Ja ofta är det väl så. De äldre säger sig inte förstå vad de unga håller på med och har – upenbarligen – glömt bort sin egen ungdom på vägen.
Jag vet inte vad Tomas Enochson, låtskrivare och sångare i Badmintons, har för syn på ungdomskulturen om 20 år. Men plockar han fram gruppens debut-platte finner han med säkerhet att de tillhörde “oppositionen” – de som sa sådant som av många betraktades som provokativt.
För egentligen är Badmintons skiva en 80-talsvariant av Ingemar Olssons LP-debut “Livs levande” (1970). Musik framförd med gott humör, glimt i ögat, ett antal infall och under alltihopa ett djupt allvar.
Jag kan tänka mig att många ryggar för gruppnamnet Badmintons – det låter föga seriöst eller “kristet”. Men om jag då säger att en låt handlar om Israel, en annan om bristande ekumenik och en tredje om syndafloden i moderne tappning – ja då förstår ni att grabbarna har ett djupare syfte än att bara underhålla. Ja, jag kan t.o.m. sträcka mig så långt som att såga att Tomas Enochsson är den mest intellektuelle textskrivare den “unga” kristna musiken har idag. Det kräver verkligen att du lyssnar och även om du gör det, sa efterlämnar han ibland ett och annat fågetecken. Vad menar han i låten om Israel – tar han politisk ställning i Israel-Palestina-konflikten eller besjunger han Israel som symbol för ett enat Guds folk?
Det finns andra exempel där texternas konturer är väl luddiga och har svårt att klara den ettriga och ofta välsvängande musiken. För här handlar det om popmusik i en relativt okonstlad form och med rötterna i såväl 60-talets topplistor som i den rytmiska, moderna pop som företräds av bl a Talking Heads. Men låtskrivare Enochsson har inte heller glömt att pophistorien är fylld av fina ballader och melodiösa “halvrockare” och lugnar ner oss med ett par-tre sådana låtar.
Jo, Badmintons redovisar bredd inom sin genre och det är ingen tvekan om att det tekniskt är mycket drivet. Gitarristen Mikael Lindvall spelar ut hela (?) sitt register frän elak “svetsgitarr” til David Lindley-slide, Urban Carlson och gästmusikanten Peter Ljung öser på för fullt på klaviaturerna. Producenten Per Lindvall – icke helt obekant trumslagare – har ansvarat för ett distinkt, mäktigt sound och en hel del fantasi i arrangemangen.
Bra är också Tomas Enochssons sång. Han sjunger med ett okonstlat engagemang och med betoning på textens innehåll – precis som det ska vara.
Ändå är mitt intryck splittrat och det beror just på blandningen av lek och allvar. Ska vi stampa takten eller skal vi lyssna? Eller bådadera? Ja, förmodligen – men vem bryr sig om text om världens elände när Sven Lindvalls bas skumpar på i en stil som kan betraktas som lätt humoristisk (i «Syndafloden»). Eller vem orkar behålla den finstämda atmosfären i «Om igen, om igjen», när den brutalt följs av en skenande rockabilly med nonsenstext. Det ena tar musten ur det andra och det är förstås lite synd när Tomas Enochsson uppenbarligen har en del att säge.
Men som enskildheter är «Samfundsbögie», «Inga drömmar kvar» och «Happy guy» pärlor i en stark och – med tanke på framtiden – lovande debutsamling.
[Berthil Åkerlund, Svenska Journalen 1984]
Reviews
There are no reviews yet.